Hey,

här sitter jag med tårarna rinnandes nerför mina kinder med ''Broken'' i högtalarna och hucklar till då och då.

Mitt hjärta blöder, det forsar ut blod ur mitt hjärta. Det gör så ont att inte veta. inte veta något.

Det gäller Jon, min älskade älskade Jon. jag vill skrika jag vill riva ner allt, men allra helst vill jag bara falla ihop på golvet och låta raseriutbrotten visas genom skrik huckel och tårar.

Ont. Det gör så jävla ont. Och att inte höra nåt, förmodligen sover han bara.

Men att jag är deprimerad som ett jävla psyk gör ju inte direkt hela saken bättre. Snarare värre.

Blir förmodligen bara överorolig bara därför. Är orolig att det ska hända igen.

Mitt dumma huvve intalar mig att något är så fel så att det inte var ett löfte.

Att även om det var så skulle det inte hållas. Vill bara spy jag orkar inte.

Allt sliter mig sönder sakta innifrån.

Gråter. Jag gråter igen.

Såg alla vackra underbara foton på den underbara ängel som han är. Vilket fick mig att gråta ännu mer och vilja skrika ännu mer. Är det för att jag älskar han så jävla mycket så jag inte kan sluta oroa mig? Inte fan vet jag men jag gillar inte att jag är så här.. Först sönderdeppad så jag önskar bara att jag var död för att jag inte är till någon nytta alls i över huvud taget känns det som.  Sen orolig så jag vet inte vart i helvete jag ska ta vägen. Det är ju fan inte riktigt klokt. Fan. ´Varför? Varför är jag såhär? Ski. (Ski=fan/satan/helvete)

Jag är helt förstörd och depp och allt jag vill är att få känna Jons närhet och kärlek just nu. Se hans leénde och se att han är okeei. Att allt är okeei och att Inget är fel. Iaf hoppas att jag ser sanningen. Hoppas att det Är sanningen som han visar då. Så jävla orolig. Gillar inte hur han lever. Gillar, nei jag menar, jag HATAR hur han behandlats/behandlas! Är rädd. Hatar att jag inte fick ta bussen till sjukhuset och sitta där tills han var okeei och bara titta, bevaka, och bara sitta där se honom. Se och hoppas han skulle vara okeei. Sitta och se honom tills han blev okeei.  Hatar att jag inte kunde det. Ville bara dit på en gång. Hatar det varje gång då något inte är okeei. hatar. Jag är så jävla rädd att något sånt ska hända igen. Och att jag ska vara så långt borta utan att kunna göra något. Bara vara så maktlös över den person som jag älskar så jävla mycket att jag seriöst skulle göra exakt VADSOMHELST för! Men ändå så ligger jag här och gråter och håller om mig själv så hårt jag bara kan, och undrar och hoppas. Jag är så orolig.. Händer det honom något.. Då kommer jag ALDRIG vilja känna kärleken igen. Han är mitt allt. Jag vill bara vara med honom. Att bara se och träffa han under helger är så lite, så konstigt. Det känns så lite. Men en enda kram känns som att den är full med SÅ mycket känslor.. Jag är så rädd.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Allt jag vill ha är han. Min Jon. Min underbara ängel. Med hans underbart bruna änglaögon som reflekterar hela hans personlighet känslor och allt. Älskar han så mycket att det till slut gör ont att vara ifrån han så mycket. Vill se han känna hans närhet och känna hans doft. Vill ha min ängel nära och nu. Vill känna att allt kan vara okeei. Vill att han ska vara här och förstå. Men den önskan är omöjlig .. Alldeles för omöjlig.. ~

Hey,

Känner mig som ett psyk. En elak idiot.

Min lilla värld är påväg hit igen. Och vad gör jag åt det? Vad Kan jag göra åt det? jag vet ärligt talat inte.

Det Jon förklarade. Hans mardröm, det var som en fetsmäll så man spottar ur sig blod. Hans mardröm som han fruktat så mycket var min verkligehet. Det var en av alla de varelser som finns där. I min hemska värld. Den som jag skapat. Död. Döden, alla hängda lik som jag skapat. Dom bara hänger där och svajar. och blod som siprar efter gatorna. Allt börjar komma tillbaka igen. jag vill inte det. Jon hjälpte mig ju därifrån. jag förstår inte Varför jag ska dit igen. jag vill bara lägga mig ner och dö av gråt. jag vill inte. jag kan inte sluta tänka och tårarna hänger här inuti mig. ja jag känner mig sjuk. Som ett sjukt litet as. Men vad vet jag det här kanske är normalt. Inte som att det spelar någon jävla roll precis som allt annat. Jag vet inte vad jag ska tycka känna eller göra, allt är bara kaos. Jag vill lägga mig ner skrika och gråta ur mig all smärta, men det är inte ens ett alternativ. Menar ingen skulle orka lyssna på det. Dom skulle väll komma in hit och säga åt mig att hålla käften. Och fråga vad som stod på igentligen. Det brukade farsan göra om nåt var fel, han sa åt mig att sluta vara så jävla fånig och frågade vad i helvete jag trodde att jag höll på med igentligen. att jag skulle växa upp och sluta vara en sån jävla barnunge. eller som när vi såg på tv. Han satt vid datorn och jag höll på att somna. Han varnade mig. ''Somna inte. Du ska vara vaken.'' Vad spelade det för roll om jag sov? Det var ju skola dagen efter ändåså. ''Somnar du så kommer jag och slår dig. Hör du det?'' Jag slumrade till *smack.* Jag viste att det var fel men vafan han var min pappa vilken talan hade jag? Ingen. Som överallt annars. Ingen talan oavsett vad folk sa. Det jag sa var alltid ovesentligt. vad spelade det igentligen för roll? ingen som helst.

Mimmi. jag saknar henne. jag älska mimmi. Hon var en ängel. När hon såg mig så var hon alltid överlycklig. Spelade ingen roll om jag hade sparkat till henne för att pappa gjorde så för att hon ej löd. Spelade ingen roll om jag försökte brotta ner henne mot marken och röt och slängde runt med henne och försökte dra ner henne full i ilska. Hon log. Hon skyddade mig. trots mina sparkar och slag. När jag grät satt hon och puffade på mig och slickade upp mina tårar och puffade lite mer på mig och tittade förståeligt på mig med sina kloka ögon. Oavsett mina sparkar mot henne. Hon studsade alltid runt som en liten tok på golvet så fort vi skulle gå ut. Lycka. Hon vaktade mig. Hon morrade mot farsan. Mot farsan som röt. Som var farlig. Som var otrevlig. Som alltid drack tittade på datorn eller tvn. Som jag alltid fick ta hand om. Mimmi som alltid låg under mig. Brevid min säng och vaktade. Min mimmi. Min älskade älskade mimmi vad jag saknar dig. Saknaden av att inte ha henne hos mig utan att hon är hos sin uppfödare får alltid tårarna att stiga. Saknar dig mimmi. Ängeln.

Det suger så sorgset och det gör så ont. Varför? varför gör ni såhär? jag förstår inte. Det gör så ont. varför var ni tvungen? Tvungen att trycka ner mig mot golvet och säga att allt var mitt fel efter det med pappa? Kunde ni inte bara förstå mig efter allt det? Allt gör så ont och alla monster är påväg tillbaka igen. Min värld är påväg. Snälla nån vem som helst jag vill bara vara säker för en gångs skull. Vill bara känna mig älskad. Vill känna mig säker och okeei igen. Snälla snälla låt mig inte.. Kommer hamna där ikväll igen. Jag vill inte.. Snälla jag vill inte det gör så ont. jag borde vara död. Inte existera. Trots allt, vad för nytta har jag någonsin gjort igentligen? jag sårar och skadar bara. jag är en dålig individ en skadande hemsk en. Jag är inget som är bra för någon. Finns inget, inget. Jag är inget. Igentligen så borde jag bara försvinna.

Jag är allas leksak. jag är sönder. Jag vill försvinna. Hela min kropp skriker av smärta jag vill inte längre. Vill bara gallskrika ut och riva sönder hela lägenheten och falla ner skrika och gråta ut allt .. jag orkar inte.. Orkar bara inte.. ~