Är osäker, men jag är här.
Dagarna går och jag tänker att kanske, kanske borde jag skriva, kanske bordejag drafram min kaxiga sida som jag nästan aldrig vågar visa i närheten.
Hjärtat bultar och hela kroppenblir svag. En storm virvlar och kanske vet du redan om det. Kanske inte, tycker det är svårt att lista ut fast det är så enkelt.
Börjar fundera om det är någon idé men vet att i närheten så finns det inget annat bara du. Det enda som finns är du. Det enda som jag kan hålla vid är du. Spelar ingen roll om du hatar mig. Kan inte hjälpa det blir likadan ändå, saknar allt ändå, vill vara med dig ändå. "Det var väll inte så farligt?" Jo fast nej. Jag börjar skaka varje gång jag får något, en blick, din uppmärksamhet, eller mer.
Kan skriva kan rita och uttrycka men när jag väl står där så vill jag inte annat änn klamra mig fast vill inte annat änn stanna.
Vill behålla det jag älskar och beundrar. Är inte säker på vad du vet. Men jag vet att jag inte kan låta bli. Jag vet att jag inte vill släppa taget och jag vet att jag är alldeles förälskad.. rätt ord gör mig till den starka som finns där. Rätt ord gör mig vimsig och alldeles borta.. är skräckslagen men något hindrar mig från att kunna tveka. Kan inte, när jag väl börjar hör jag alla ord och börjar om. Och blir jag. Blir något annorlunda änn jag varit förut. Kan inte förklara vad som händer jag bara älskar det du lyckas göra med mig även om du inte vet om det..