Det är så anständigt. Vet inte ens vad ordet betyder men det var bara ett ord som flöt upp i huvudet på mig. Rusningarna blir bara kraftigare, uttrycker mig bara mer har svårt att tänka fokusera eller alls veta. Minns ännu det lilla lyckoruset när jag såg han ligga där med en lätt rådnad på kinderna under hans vackra djupa ögon. Dom jag alltid drunknar i. Är så osäker, men på något vis så verkar det inte spela någon roll.
Jag läser rad efter rad, rodnar och hjärtat slår så att det nästan gör ont. Men det spelar ingen roll.
Vet du allt om mig som du brukade göra? Ser du så klart igenom mig ännu? Jag önskar iaf att det är så. Önskar att det jag såg i dig var sant. Önskar att jag såg mer än rätt.
Vet inte vad som bekymrar dig. Men det spelar ungen roll.
Rusningarna kommer hela tiden. Och så fort du skriver så rodnar jag totalt och rusningarna kommer åter. Du är som en drog.
Kan inte säga nej, för jag vill inte. Vill inte sluta, för att det är för underbart för att vara sant. I början är jag alltid super nervös. Efter ett tag så kommer det i omgångar.. till sist bryr jag mig inte då är jag vara lugn och överlycklig.

En blick.. du tittar lite, tänker och sedan säger du "Ni borde sova" mmh.. håller på att somna här i soffan i samma rum som du. Vill gärna byta soffa. Ligga på dig, inte byta rum alls. Men det var inte ens tänkbart. Även om det inte var himmelskt som i din svarta säng, så sov jag som jag aldrig gjort förr.

Kyss på kyss. Jag fick, men jag vågade inte ta initiativet. Gjorde det till sist. Hade redan tänkt på det i en evighet. Senare kom den ena på den andra. Det var FÖR underbart. Kunde bara inte få nog! Hans läppar var himmelska, underbara. Och jag som trodde att allt det var över hela min kropp var i storm. Var vrålhungrig. Ville mätta rodnaden men den verkade omättlig. Senare kunde jag ligga där länge, och bara titta. Titta hur länge som helst. Och var gång som du vakna till log och sa "hej" så hoppa hjärtat över några skutt. Den dagen, den natten. Det var det underbaraste. Jag ville att det skulle vara för alltid. Men det gjorde det inte.
Ville fånga varje glimt av minnen som jag kunde, varenda litet minne av honom.
Bästa stunden i mitt liv var när jag fick ligga ovanpå han.. "jag kittlar dig snart" nääe.. var snäll.. jag kände hur han började ladda upp sig för att snart kittla mig. Kände rusningarna av lycka. Av att vara överlycklig.
Fattar ändå inte hur han inte kan finna mig fullkomligt uttråkande.. eller varför han absolut älskar att se mig halvt dö för att bli kittlad.. eller jag tror mig veta.. men det vågar jag mig inte tro på. Är rädd för att tänka så högt om mig själv är rädd för att ha fel. Är rädd att det verkligen finns möjlighet att det verkligen är så..
Om det han sa va sant, om han vill ses igen.. om vi ses igen, så kommer jag vara lyckligaste människan på jorden.

Ett tag skaffade jag pojkvän, försökte tränga bort dom där ögonen, blicken, leendet. Allt. Känslan att vara nära honom, den där brännande känslan av nervositet och de konstant så hårda hjärtslagen och rodnaderna som han gav mig utan att märka det ibland tror jag. seeeen har vi ju alla dom gånger då han kom för nära och jag kunde inte tänka blev högröd och blev till sist tvungen att putta bort han och fly >< rodnar av blotta tanken på dom ögonblicken. Och varför jag bara.. bröt allt det jag älskade så fattar jag bara inte.. och det bryter mig varje gång jag tänker på det kuhh ;--; anyways, för ett tag sen skrev han "Lillen" i ett sms började både skratta och gråta tyst. Somnade lyckligt den natten. Haha this effect tho! \._.//
Hoppas att alla dom där drömmarna som kom gång på gång blir mer änn bara drömmar .. ?