Vet ni hur enkelt det är att vänja om magen och hungern? Idag jobbar jag hos min farfar tog med fen panpizza att äta typish. snarare en inbakad en. anyways,försöker trycka i mig den. Men det tar stopp. Lyckas få i mig ngågra tuggor där runt tolv. nu nyligen lyckas jag få i mig mer lyckas få ner en hel del faktsikt. men mår så illa att jag bara vill lägga mig ner och sova bort resten av dagen och vakna upp imorron. Men det var så enkelt, det hände på en microsekund, jag kände inte hunger, kände inte den vanliga känslan av längtan efter mat och mättndet. Inte förns jag trycker i mig så mycket som det går så att det känns som att allt bara kommer åka ut. efter några tuggor av det så kommer hungern igen. Den underbara hungern  och maten ;--; <3

Läste lite mer av ''Rör mig inte!'' så underbar <3 Kom till då tjejen som det handlar om skulle lägga sig ner på golvet brevid Adam.. Slutade läsa .-.. Längtade så efter att få läsa om ögonblicken med Adam x) Haha men klarade inte av det ;--; :too much feelings:

Min mor skrev till mig idag, blev stum. Blev rädd, och blev helt förstörd. truth is, jag vill gråta. Men man kan inte gråta på jobbet .-. och jag gillar inte att gråta i överhuvudtaget. tror jag skäms? well när jag velat så har jag alltid fått dåliga reaktioner tillbaks typish .-. Iaf så bad mor min att få se min senaste teckning jag va som ''okeiiokeiiokeii vem fan har dött?!.-.''  no one really men ändå.. sånt händer bara inte .-. men får väll se om det fortsätter.. Är ju djävulskt bra för min del isånna fall .-. Men blir det som förr, att jag kommer rasa ihop, då kommer jag nog få problem igen. Om jag inte helt utan anledning bara helt plötsligt har blivit superstark och klarar av allt och ingenting .-.//och har just hittat världens låt!! >< den heter ''Nightcore - Go'' soh amazing!! *¨*/

Vill verkligen skriva en bra berättelse också! känner som hur kreativiteten flöder inom mig \.-..//

Vet att jag kan chocka folk med mina berättelser och fånga dom och få dom  helt galna .-. Men av någon anledning så bara.. är det svårt, och jag brukar inte ha svårt med sånna saker u..u

Börja skriva en ''tim Burton'' historia typish x) Alltså en lite läskig creepy historia ^^

Oh sheesus börjar skaka igen ;--;

SOH NU SKA JAG STÖRA ER MED MITT SKAPANDE! here goes for nuthin .-..

Bubbliga moln flög över himlen idag skratt ekade igenom luften, konstant chatter om helgens händelser. Konstant chatter om killar, om fotboll. Om mål, Om önskningar, om dumma föräldrar. Idioter, dum politik och allt möjligt som man skulle kunna prata om med sina vänner.Ett moln flyger förbi, en fågel, en örn, en drake. En fin fågel, tänk att kunna flyga sig fri, tänk att kunna känna vinden susa igenom ens egna vingar, tänk att flyta i skyn utan att bry sig, utan att behöva oroa sig. Bara flyta fram.

''Du såg ut att tänka på något väldigt kul.'' Jag öppnar mina ögon och återvänder till verkligheten. Djupt blå ögon ruffsigt brunt hår, ett snett vridet leende. Otroligt vacker.

Han såg förvånad för en sekund och log sedan, jag tittade bort och svarade inte. Vilket otroligt leende. Tänk att jag fick det!

Han petar till mig.

''Det är ohövligt att inte svara, vet du. Vad tänkte du på?'' Jag tittar på han igen och satte mig upp.

''Något fånigt bara.'' Jag försöker hålla ner känslan av lycka, vad är det att bli uppspelt över? En främling kommer och säger något och du ballar ur totalt? Perfekt!

''Berätta, jag gillar fåniga saker.'' Han log retsamt, och jag kunde inte hindra det men hela ansiktet blev rött, människor brukar inte prata med mig!

''Tja.. Du ser alla moln?'' Jag tittar försiktigt på han och han tittar upp och ler vagt, och nickar till svar. HJärtat slår några slag snabbare.

''Ett av dom ser ut som en fågel.. så.. Tänk hur det skulle vara att flyga som en fågel, känna vinden igenom vingarna och att vara helt problemfri.''

Han börja skratta och hans ögon tåras, jag stirrar förvånat på han, men tittar bort snabbt.

'' Det där var det gulligaste jag hört på länge! Vad heter du?'' Någon frågar efter mitt namn! Jag ler snabbt och gräver ner tårna i gräset.

''uh.. Kaida.'' Han stirrar andlöst på mig och jag tittar mig oroligt omkring, är det kanske något fel på mitt namn? Som om det spelar någon roll!

''Kaida.. Du är inte som alla andra va?'' Något har förändrats i främlingens röst.. Nej, till och börja med så är jag igentligen inte människa! Men det kan man ju inte säga direkt.

''v..vad menar du..?''

Han ler och rör vid min kind

''Jag menar, du är inte ens människa va?'' Hela min kropp frös till is. Hur kunde han veta? Jag stirrade skräckslaget på han, och det borde jag låtit bli. Han var några centimeter ifrån mig och log ett chockerande leende.

Hjärtat stannade till och armarna vek till snabbt, hela världen snurrade om.

''Oroa dig inte, det kan vara vår hemlis.'' skrattade han och log retsamt. ''Jag är inte heller människa jag är magisk. och jag heter Crane förresten.'' Crane? vilket namn. Jag tittade bort och började resa på mig.

''trevligt att ses Crane.'' Jag började gå, då han tog tag i mitt lillfinger och jag vände mig om och tittade på honom.

''Kaida.. Lilla drake, Lillen. vi ses.'' Jag rodnade igen. Någon ville se mig igen, jag var mer änn lycklig.

''och en dag'' fortsatte han och reste på sig och ställde sig nära mig igen, ''så Kommer få ha mäktiga vingar att flyga med.''